En omtalad release som sades vara lagrad på Moscatelfat, vilket visade sig vara helt galet, det är rena sherryfat rakt igenom. Upplagan på detta släpp för den svenska marknaden är 228 flaskor. Dock kom endast 127 till Systembolaget, resten ryktades vara stulet i Holland. Först sades det att 93 var borta, sedan 95. Det rykades också att dessa flaskor stått ihop med andra varor från LVMH som troligen då hade stulits redan i Skottland, kanske inte för whiskyns skull utan snarare för andra lyxvaror i företagets sortiment.

Det kom en förklaring från Ardbeg:
”Som ni kanske vet producerades 228 flaskor. 222 av dem skickades till Sverige och 6 stycken stannade kvar på Islay i vårt arkiv. 95 av dem är i händerna på brottslingarna, som bara lämnade kvar 127 stycken för våra kära kommittémedlemmar. Eftersom detta är en så sällsynt whisky, kan vi tyvärr inte göra mer. Men du kan försäkra dig om att jakten har börjat och vi söker efter de skyldiga. Var så säker på att jag kommer informera dig om och när flaskorna återfinns, samt om de kommer att vara tillgängliga att köpa.”

Det vi vet är att det i alla fall kom 127 buteljer till Sverige och de sålde slut snabbare än man hann säga Shortie. Således en extremt eftertraktad flaska, vilket Ardbegsläpp alltid är, speciellt när det är Single Cask. Att sedan nästan hälften är på villovägar adderar ju ännu mer till åtråvärdheten. Hur smakar den då? Let´s find out!

54,1%

Doft:
Anis, menthol och en stor dos fruktighet möter näsan först. Lite syrliga röda bär, typ vinbär, lite citrus, stjärnanis och en rejäl rökpuff. Ganska olik Ardbeg på doften men trevlig.

Smak:
Hårt rökt chark, mer anis, torkade fikon, fudge, krutrök, ingefärste och en lite syrligt ekig ton som jag inte kommer helt hundra överens med. Det har visat sig genom åren att jag är extremt känslig för såhär distinkta ektoner. Inslag av vinbär och körsbär. Munkänslan är torr med kryddig stram sherry. Eftersmaken är extremt lång, eldigt pepprig och lämnar en lite bitter ekfinish.

Slutledning:
Jag förväntade mig inte denna smakprofilen av en sherryfatslagrad Ardbeg. De brukar ju vara helt underbara men här är jag mer tveksam. Det är mycket ekinteraktion, något jag som sagt har väldigt svårt för. Dessutom är whiskyn snustorr med riktigt strama sherrytoner och en slags ”svartpeppar goes julkrydda” på slutet. Nja, kanske inte min favoritkaraktär men jag kan objektivt förstå att många kommer att tycka den är väldigt god.

Provningsglas: Glencairn Copita

(Besökt 570 gånger, 1 besök i dag.)