Jag kan inte säga att förväntningarna är skyhöga. En ny Ardbeg i Core Range för 599:-? Nja, det hela talar för att vi har ett nytt mediokert släpp framför oss. Visserligen är det inget fel på NAS-whisky i grund och botten men i och med att denna är relativt billig och dessutom skall ingå i standardsortimentet, något som Ardbeg inte släppt på säkert tio år, så blir man lite lätt skeptisk. Säkert oförtjänt? En del riktigt bra grejer har ju kommit, bland annat Twenty One som jag gillade skarpt, men även Dark Cove och nyligen Kelpie som det absolut inte var något större fel på.

Nåväl, förutfattade meningar visar sig ofta felaktiga så låt oss dyka ner i denna nya AN OA från Ardbeg. Namnet kommer från en halvö (Mull of Oa) som ligger nära destilleriet.
Whiskyn är enligt Ardbeg själva ett resultat av en mix från PX-fat, Bourbonfat (first fill) och nya ekfat.

Som tidigare nämnt så kommer denna buteljering ingå i Ardbegs Core Range, vilket betyder standardsortimentet från destilleriet, de sorter som finns tillgängliga kontinuerligt. Övriga flaskor i det sortimentet är Ardbeg Ten, Corryvreckan och Uigeadail.

46,6% (kostar 599:- och släpps 2 oktober)

Doft:
Doften är riktigt Islaytrevlig med en rejäl punch rök, lite lite tjära, de signifikativa aprikoserna som man ibland hittar i ung Ardbeg samt lite lakrits. Inte helt fel detta, doften är ung men balanserad och sådär sötrökig som man är van vid från detta destilleri. Efter en stund i glaset framträder nyeken tydligare, något som stör mig lite men det är högst personligt.

Smak:
Börjar ganska bra med en kryddig och kaxig röksmak, ung sprit, mängder med citrus och lite chokladsötma. Lakritsen hänger kvar i form av anis. Dock dör den av relativt fort och man känner att det är ingen direkt komplexitet i detta, det smakar helt okej men försvinner ut i en ganska tråkig, mild och lite bitter finish. Ung sprit, nedvattnad lite för långt kanske? Missförstå mig rätt, det är inget fel på den, dock hade jag önskat en lite roligare finish. Som så många gånger innan man har önskat sig bara ett par % till för att verkligen få en skjuts till smakbilden.

Man kan jämföra denna i stilen med grannen Lagavulins 8-åring som också är en rökyngling. Dock är den buteljeringen från Lagavulin mer balanserad och bättre sammansatt även om grundtonerna i de bägge liknar varandra.

Självklart förstår man att Ardbeg vill ha ett tillägg till sin Core Range, man har genom åren släppt allt för mycket flaskor som har varit One Off och som har tillfört till varumärket högst tillfälligt. Självklart förstår man att de vill nå en bred massa av konsumenter som kanske uppskattat Ardbeg Ten och nu söker något nytt. Personligen tror jag dock att själva varumärket Ardbeg skulle tjäna på att addera något lite äldre och roligare för, låt säga, dubbla pengen. 1200 pengar för en flaska rejält bra Islay-sprit. Det hade i alla fall jag tagit, vilken dag som helst. Men tyvärr så ser inte marknaden ut så. Problemet är väl också att man helt enkelt inte nöjer sig med Ardbeg Ten som standardwhisky utan behöver något som kan underlätta och stötta tians plats på världsmarknaden och som går fortare att lagra. Absolut inga udda tankar från tillverkaren, och med handen på hjärtat, vi som älskar Islay och Ardbeg och verkligen nördar ner oss, vi är en promille av den totala försäljningen.

Sammanfattning. 
Ardbeg AN OA gör inte ont att dricka. Den är till och med stundtals lite diskret bråkig, rökig och kryddig. Som den Islayfantast man är som sett Ardbegs evolution från 2002 och framåt så är detta dock ett tråkigt släpp, inte tekniskt direkt dåligt men tråkigt. Eller kanske som jag var rädd för inledningsvis, mediokert. Jag tror säkert att denna buteljering kommer att tilltala den breda massan av målgruppen för destilleriet men personligen håller jag mig nog till Ardbeg Ten, den funkar fortfarande 🙂

(Visited 40 times, 1 visits today)