Jag fick möjligheten att prova Lagavulins flaggskepp, 16-åringen, i två olika tappningar, sida vid sida. Dels den första som destilleriet någonsin släppte, enligt säkra källor 1984 och dels en nyare variant anno 2013.

Frågan som var intressant att få svar på var ju naturligtvis hur stor skillnad det skulle vara på de bägge. Här nedan följer vad jag kom fram till.

Det första släppet har texten ”White Horse Limited Glasgow” längst ner på etiketten och är släppt 1984, vilket betyder att whiskyn är destillerad senast 1968 då Lagavulin fortfarande golvmältade.

Lagavulin 16 yrs – First Release

Doft:
Härligt fruktig och med en rejäl dos rök i doften. Toner av mörkare citrusfrukter såsom apelsin och pomerans. Valnötter efter ett tag i glaset. Lite menthol smyger i bakgrunden.

Smak:
En stor munkänsla i denna, fyller hela gommen. Kryddig och sötrökig på samma gång.
Lång och vital eftersmak som klingar ut i jordiga källartoner och angenäm rök. Otroligt trevlig smak!

Lagavulin 16 yrs – 2013

Doft:
Även denna bjuder på en fruktig näsa men med mindre påtaglig rökighet.
Apelsin framträder tydligt men också choklad och blandade nötter. Mer ekdoft än i gamlingen.

Smak:
Inte alls lika fyllig som sin föregångare. En rätt platt munkänsla till en början.
Kryddigheten finns kvar men whiskyn upplevs mer i bakre delen av munnen.
Röken är dresserad av en angenäm fruktighet. Eftersmaken sitter i länge men röker försvinner ganska fort.

Slutledning:
Den nutida 16-åringen har en tuff match mot sin äldre namne. En riktigt tuff match. Doften är ganska lik, även om gamlingen presenterar ett lite bredare register. Smaken däremot, där märks skillnaden. Pappa har mer livserfarenhet, bättre bottenregister och känns uppfostrad i en lite hårdare skola. Sonen i huset är snällare, mer omhuldad och inte alls lika rolig att lyssna på. Kanske en svävande metafor men jag tror ni får en bild av vad jag menar.

Missförstå mig rätt, dagens Lagavulin är ingen dålig whisky. Jämförd med sin golvmältade föregångare så står den sig dock slätt. Det bästa sättet att beskriva det på är kanske att i ursprungssläppet är det mer liv. Whiskyn känns vitalare och piggare på alla plan.

Lite obekräftad kuriosa är ju också att Malt Mills pannor jobbade för Lagavulin från stängningen 1962 i ca 7 år….det kan alltså rent tekniskt vara Malt Milldestillat i denna whiskyn.

//Fredrik

(Visited 11 times, 1 visits today)