Som Laphroaigsamlare och Islayfantast har jag haft förmånen att prova en hel del från destilleriet de senaste 10 åren. Här skulle man kunna slänga in den gamla beprövade klyschan, ”det var bättre förr” men jag ska försöka undvika det. Eller det kanske var just det som det var? De senaste 10 åren har whiskyintresset fullkomligt exploderat i världen och många artiklar och bloggar tar upp att whiskylagrena sinar och att det inte finns någon gammal whisky kvar. Detta har vi hört både avigt och rätt. Det är troligtvis sant, om än inte för alla men för de flesta. Laphroaig är inget undantag. När jag besökte Islay och destilleriet förra året så sa destillerichef John Campbell att det äldsta som överhuvudtaget fanns i lager är 25 år gammalt och det var inga ansenliga mängder som vilade i lagerhusen.

Jag tänkte släppa tanken på att gammal whisky sinar och att allt det goda och vällagrade är slut och istället försöka ta en titt på denna buteljering utefter nuvarande förutsättningar.

Det som Laphroaig släpper ifrån sig brukar nästintill alltid vara bra. Tre stora undantag är senaste buteljeringarna för Tax Free, PX, An Cuan Mor och QA-Cask, som jag tycker inte håller måttet alls. Det är precis som om man försökt att dölja sitt fantastiska destillat med finishar som bara rör till smakerna. Dessutom så innehåller dessa buteljeringar mycket mer ektoner av den typ man hittar från nya fat. Något som jag inte kommer överens med. Att man sedan valde att buteljera QA vid 40% hjälpte inte alls till. Därför var jag aningens nervös inför Cairdeas 2013. 8 år på bourbonfat och 16 månader på Portvinsfat. Skulle denna också har en finish som rimmade illa med den svulstiga grundröken. Något som talade för whiskyn var att alkoholhalten låg på 51,3%. Hög alkohol hjälper till att bära upp smakerna på ett helt annat vis än vad t ex. 40% gör.

Så hur är då Cairdeas 2013? Cairdeas (som betyder ”vänskap” på gaeliska) släpps varje år lagom till Islayfestivalen och brukar vara en riktig höjdarwhisky, ej kylfiltrerad och vid cask strength.

Med höga förväntningar och en oro över lagringen provades denna whisky:

Doft:
Citrusfruktig, tång, rök (såklart) och en liten ton av den så störiga nyeken. Dock i hanterbara mängder. Nötter och vaniljtoner efter ett tag. Någon udda godisbit med choklad och lakrits mot slutet.
Inte så lik Laphroaig men ändå spännande.

Smak:
Riktigt fruktig med en bred lagringssötma. Danskt rågbröd med mint och rök (!?) Laphroaigröken finns i bakgrunden men är dämpad av en lite annorlunda brödton. Vinös och nästan syrlig finish. Spännande smakspektrum. Lämnar rök kvar i gommen. Nyeken finns med men som en väldigt tyst accent längst bak och jag hittar den nog mest för att jag omedvetet letar.

Man kan lugnt säga att detta års Cairdeas är väldigt annorlunda än sina föregångare. Bättre än vad jag trodde, helt klart. Trots det är jag inte övertygad om att Port finish är den bästa vägen att gå för Laphroaig. Bättre än vad jag trodde men inte i närheten av sina föregångare.

Som referens till detta prov har jag Laphroaig Cask Strength 005. Också ny för i år och en helt annorlunda upplevelse. Nu snackar vi Laphroaig från fornstora dagar. Men det tar vi en annan gång.

//Fredrik

(Visited 13 times, 1 visits today)