Det har blivit en debatt angående maltwhiskydestilleriet Laphroaig. Det hela började med släppet av Vintage 1989 som är avsedd för den nordiska marknaden.

Whiskyjournalisten Henrik Aflodal konstaterade i ett blogginlägg att just denna buteljering smakade tvål och parfym och således var defekt. En stor del av de följande kommentarerna på Facebook höll med, men vissa sade tvärt emot. Kan smaken vara så pass olika och vad kan ha hänt med just denna whisky? Teorierna lät inte vänta på sig och Edrington som importerar whiskyn i Sverige drog igång en utredning. Det spekulerades i om det kunde vara i själva destillatet, i faten eller rent av i buteljeringsanläggningen som problemet låg. Mer om detta senare, först några allmänna tankar och funderingar kring rökgiganten Laphroaig.

Jag får väl tillstå att jag är något partisk. Jag samlar på Laphroaig, en hobby som både är rolig och i många fall njutbar. Dock har jag också en väldigt kritisk smak och jag drar mig inte för att såga en dålig produkt vid fotknölarna. Jag är på intet sätt någon expert på just Laphroaig, snarare en glad amatör. Däremot får man väl säga att jag har provat en hel del uttryck från destilleriet genom åren. Just därför kändes det som ett litet annorlunda instick i denna debatt och jag ska försöka ge min syn på saken att läsas av den som är intresserad.

Hur står det då till med detta destilleri som vi så plikttroget älskar i Sverige?
När jag började köpa på mig Laphroaig och starta min samling för ett antal år sedan stod det ganska bra till. Det mesta var riktigt gott och till vettiga priser. De årliga Cairdeas-släppen levererade närapå alltid och alla buteljeringar med äldre whisky hade inget att skämmas för alls. Laphroaig bar rökfanan med bravur och gör än idag med ett par undantag som jag inte riktigt förstår.

I en del fall är Tax Free ett skällsord. Särskilt när det gäller Laphroaig. Undantag finns såklart. En av de bästa rökwhiskies jag har provat är Laphroaigs 21-åring som buteljerades för terminal 5 på Heathrow. Underbart kraftfull och kompetent malt! Visserligen ett dyrt undantag men ändå. Tittar vi sedan på de mer standardiserade Triple Wood (som började som Tax Free) och de relativt nya PX och QA så finns det mycket i övrigt att önska. Visserligen är inte Triple Wood dålig, men inte heller riktigt bra. PX som fått en finish på Pedro Ximenez-fat ryggade jag direkt för. För mycket ek, för ung och för obalanserad. QA som är kort för amerikansk vitek, Querkus Alba, ska vi inte ens tala om. Dessutom valde man här att buteljera vid ynkliga 40%, något som nyekad röksprit inte mår bra av. Kamraterna ligger stabilt på 48% och detta märks verkligen i helhetsbilden. När jag besökte destilleriet för ett par veckor sedan viskades det till och med om att QA-buteljeringen som kom först nu var ersatt med ett nytt recept. Folk tyckte inte om den. Det med rätta, den representerar inte Laphroaig överhuvudtaget. Nåväl.

PX och QA ingår i en serie om tre buteljeringar där den sista kommer heta An Cuan Mor och vara 18 år samt 48%. Den ser jag med försiktighet fram emot. Anledningen, enligt Laphroaig själva, till dessa ungwhiskys är att man ville ersätta 10-åringen på Travel Retail för att det var för stor åtgång. Man hann inte möta efterfrågan. Lite märkligt är det väl eftersom man är näst största producenten på Islay, men en hel del går i och för sig till Teachers blend.

På grund av dessa Tax Free-släpp var jag lite orolig när man släppte årets festivalbuteljering, Cairdeas 2013. Den hade fått en finish på portvinsfat. Tankarna gick direkt mot att whiskyn skulle vara nyekad till tänderna. Det var inte riktigt som jag befarade, men ej heller en lika klockren, distinkt och bombastisk Laphroaig som föregående Cairdeas har varit.

Varje år släpps också en ny variant på deras Cask Strength och i år är det Batch 005 i ordningen. Här pratar vi ”back to the old days” igen. Vilken whisky, en helt annan sak än de mediokra Tax Free-försöken. Här pratar vi fornstora dagar och giganten Laphroaig breder ut hela sitt register. Otroligt trevligt!

För något år sedan anordnade jag en vertikalprovning på 27 sorter originalbuteljeringar av Laphroaig med toppnummer som gamla 60-talisten 40 yrs och fantastiska 30 yrs. I mellansegmentet fanns en uppsjö Cairdeas-buteljeringar samt lite vintage-buteljeringar och i släptåget kom Travel Retail med Triple Wood och PX. Deltog gjorde 40-talet personer, mestadels whiskykunnigt folk. På denna provning fann vi ingen whisky som var defekt i destillatet. De enklare buteljeringarna med ringa ålder och döljande finishlagring kom så klart inte på några toppmarkeringar men på det stora hela var det en provning som höll genomgående hög kvalitet. Stundtals till och med riktigt hög kvalitet. Med detta i ryggen låter det därför osannolikt att det skulle vara något fel på destillatet. Mina egna toppnoteringar från denna provning innefattade bland annat 1988 som släpptes enkom för Sverige. Destillerad ett år tidigare än den whisky som nu debatteras (1989).

1989:an är 23 år gammal och en sammanblandning av flertalet fat då utgången enligt utsago blev 3200 flaskor. 1800 av dessa blev tillgängliga på Systembolaget.
Kan det då vara ett av dessa fat som inte håller måttet? Såklart kan det vara så, det händer otroligt olika saker i faten, även om de fylls samtidigt och har liknande egenskaper. Hur skulle då ett dåligt fat kunna slinka igenom tränade näsor för att hamna i en exklusiv buteljering på 23 år för 1799:-? Det låter såklart otroligt.

Det tas också upp att buteljeringsanläggningen rengörs två-tre gånger i veckan med lösningsmedel. Sedan spolas rören med en blended whisky för att avlägsna alla främmande ämnen.
Jag har väldigt svårt att tänka mig att man rengör buteljeringslinjer med parfymerat lösningsmedel/rengöringsmedel. Det borde snarare vara medel som Pipe Line (klorerat och färgstyrt rengöringsmedel för dryckesindustrin). Jag har också väldigt svårt att tänka mig att vatten, eller för den delen blended whisky, inte tar bort alla rester av rengöringsmedlet då det borde vara väldigt lättsköljt och anpassat för ändamålet.

Kan det då vara tvätten av flaskor? Givetvis kan det vara det. Man tvättar flaskorna före buteljering. Aflodal skriver ju också att han provat igen och att denna butelj var bra mycket bättre än den första, dock så existerar parfymproblemet. Jag har också här väldigt svårt att tänka mig att vissa flaskor skulle kunna bli kontaminerade i tvätten. Möjligtvis om de inte tvättas. Glas från fabrik har en speciell doft från kartongen och innehåller också ibland damm från densamma.

En annan sak som man kan ställa sig undrande till är hur vi reagerar när vi läser Henriks blogg?
I kommentarerna kan man läsa, ”du har en vass penna Henrik”. Uppenbarligen har han det. En riktigt vass penna, välartikulerad, informerad och professionell i sin skrift. Dock kan man undra om inte alla som läser inlägget aktivt letar efter tvål/parfym när man provar denna whiskyn? Det gjorde jag, letade som bara den vid mitt första provsmak på Stockholm Beer & Whisky Festival. Likadant fungerar det på provningar, om jag som provningsledare säger ”- det här doftar cocos”, så letar alla deltagarna enbart efter cocos. Vanligtvis hittar de också det som sagts. Det märktes tydligt på de som provat whiskyn innan Henriks inlägg och gav den 89-90 poäng. De tyckte whiskyn var bra! Ingen tvål där.

Nu har jag provat Laphroaig 1989, 23 år både avigt och rätt. Jag har provat tre olika flaskor, en på mässan (som första whisky för dagen bör tilläggas) ett sample från en vän och en egen flaska. Dessutom har jag provat i fyra olika glas, utan vatten, med vatten och upphälld en timme innan. Jag förstår inte! Det finns ingen tvål, det finns ingen parfym. Det finns en vegetabilisk, lite blommig ton som bör bero på aldehyder, men jag vet inte. Det är bara en gissning. Jag förnimmer lite lavendel i doften. Kan det vara det som stör vissa som provat? Kan det handla om hög koncentration av Linalool? Det kanske är det mest troliga? Som sagt, jag vet inte.

Var whiskyn bra då? Nej, det skulle jag nog inte säga. Även om den inte var särskilt dålig heller. Däremot kan Laphroaig oerhört mycket bättre än så här! På 23 år bör man få fram betydligt mer kropp och ett bredare smakregister än vad denna erbjuder. Jag tänker lite romantiskt tillbaka på 21-åringen för terminal 5 som är helt fantastisk. För 89:ans pris på 1799:- på Systembolaget bör man kunna leverera en bättre, mer välbalanserad smak. Är whiskyn defekt då? Nej, inte i mitt tycke. Det är inget fel på den även om den inte var något att hoppa högt över.

Det jag vill få fram är att jag tror vi är relativt lättpåverkade av experternas utlåtanden. Jag hade tyckt det var mycket mer intressant om Aflodals blogg hade ställt frågan till sina läsare, ”vad tycker ni om Laphroaig 1989?”

Nu konstateras parfymskada och kritiken är hård. Återkallelse och destruktion föreslås. Självklart får man med detta grepp med sig sina läsare att leta extra noga efter just parfym och defekter. Hade de reflekterat annars?

Nåväl, det är inte meningen att kasta paj på någon, bara väcka en del funderingar. Jag samlar som sagt på Laphroaig och i nio fall av tio levererar detta destilleri otroligt bra whisky. Vad som hänt med 1989 eller vad som kanske inte hänt med 1989 låter jag vara osagt. Att Tax Free-sortimentet är relativt kass står jag fast vid. Att Batch 005 Cask Strength är en fantastisk rökwhisky står jag fast vid. Att Laphroaig kanske skulle buteljera en liknande whisky som den för att fira oss i Norden och vårt engagemang gentemot destilleriet tycker jag absolut.

Kanske kan det vara så att vissa flaskor blivit kontaminerade på något sätt? Inte minst för att det verkar som några riktigt vana provare tycker att detta är en flytande tvålkopp. De tre flaskor jag har provat beter sig i alla fall inte så.

Om man fritt får blanda av säkra källor och lösa rykten kommer vi kunna förvänta oss en ny Laphroaig som kommer att kallas Ultimate framöver. Mer fokus på röken. Vi kommer att få se en 32-åring. Vi kommer också att få se en ny 15-åring, den nedlagda buteljeringen som visade destilleriets lite mjukare sida.

Framtiden är ljus, om de nu bara lägger fokus på fatval och inte släpper igenom något mediokert. För destillatet är det absolut inget fel på, det vågar jag skriva under på.

//Fredrik Larsson

(Visited 141 times, 1 visits today)