Då var det dags igen, det ultrahypade släppet från Ardbeg, som i Sverige tar slut på en blinkning när den går live på Systembolagets webbsläpp. Varför exakt just Ardbeg säljer slut snabbare än en nysning varenda gång är ett ganska stort frågetecken. Speciellt eftersom man hittar på knasigare och knasigare paketering varje år. Whiskyn brukar inte vara överdrivet bra heller, inget att skriva hem om i alla fall. Dessutom har vi den här diskussionen varenda år, haha. Nåväl, nu är den här, så låt oss prova. 1365 flaskor nådde Systembolaget och den kostade strax under tusenlappen. Som brukligt kommer det ett nedvattnat syskon lagom till islayfestivalen, – same procedure as last year James!

52%

Doft:
Ganska tydlig arrak, lite överraskande. Följt av jäsande vetedeg (inte så angenämt), jod, medicinal doft som för tankarna till en tandläkarmottagning. Efter ett tag i glaset när lite luft fått göra sitt så planar den ut lite åt Ardbeg TEN-hållet. Nyek långt bak med en kryddighet som är svårdefinierbar. Lite spretig doft, inte dåligt men lite ”all over the place”.

Smak:
Den troligtvis unga spriten ger sig tillkänna, whiskyn är eldig med spannmål och shortbread i första paletten, mycket fenoler, torvrök och kamfer men också en nötighet och pepprighet med lätt eftersötma. Inte så söt som jag förväntade mig efter en tid på romfat. Drar mycket åt vad jag skulle kunna tänka mig att en renodlad TEN CS hade smakat om nu destilleriet hade släppt en sådan som t.ex Laphroaig gör och även grannen Lagavulin även om deras råkar vara 12 år.

Jag gillar den faktiskt. Bra kryddighet, ganska bra punch i rökigheten och inte alls så söt som jag föreställde mig. 1000 pix, njae, det vetifan som det heter, men helt klart en god dram för oss inbitna rökälskare. Men varför i h-e kan inte Ardbeg släppa en annual Cask Strength, utan massa hittepåhistorier bakom, det hade troligtvis varit ett av årets mest prisvärda släpp, precis som de bägge grannarnas har varit lång tid nu.

(Besökt 948 gånger, 1 besök i dag.)