Jag samlar Laphroaig. Jag dricker Laphroaig. Jag tycker att Laphroaig, med några få undantag, är förbannat gott. Jag gillar dessutom destilleriets sätt att arbeta, att vara konsekvent och att endast släppa ut en rökig whisky som singelmalt. Däremot är det till 99% originalbuteljeringar som köps. Jag vet inte varför det blivit så men jag insåg nog tidigt att det var lönlöst att försöka hänga med i independent bottlings då det finns en hel uppsjö. Här har vi dock ett undantag. Detta är en buteljering som en god vän mer eller mindre tvingade på mig. Tongångarna gick ungefär som att jag var dum i huvudet om jag inte köpte. Det har visat sig förut att han har haft ett och annat rätt den där vännen vad gäller buteljeringar. Så det fick bli ett inköp. Här är mina smaknoter.

52,2%

Destillerad november 1998, buteljerad april 2015. En av 237 flaskor från ett Refill Hogshead.

Doft:
Inte så medicinalt rökig som många cask strength Laphroaig kan vara. Mer av fenolstinn fruktighet. Dock svårt att definiera, det är varken citrus eller äpplen/päron. Mer av en tropisk blandning bakom en härlig mjuk rökmatta. En rejäl dos spannmål träder fram där under röken efter ett tag i glaset.

Smak:
Oj, här händer det grejer. Nu kom citrusen fram tillsammans med en ekkryddig och riktigt bastant kropp som sköljer genom munnen och lämnar lite åt fantasin.
Ganska så stram och inte så insmickrande söt som destilleriets egna cask strength. Gröna toner och den så vanligt förekommande eukalyptusen (är det bara jag som plockar upp den i mycket Islaywhisky?) framträder efter en stund. Eftersmaken är lång och vuxen…och vad betyder det då? Jo, lite bitterhet, inte så mycket sötma eller fruktighet, en stram rök och en lite skönt kryddig finish.

Det här var gott så det förslår. Denna gången är jag glad att jag lyssnade på köprådet.

(Besökt 75 gånger, 1 besök i dag.)