(Släpps 6 oktober, kostar 1269:-)

Det kom ett sample i lådan från Symposion i Malmö. Jag brukar inte direkt kasta mig över prover som skickas utan jag provar det jag eventuellt tycker är spännande, ibland hamnar det i en bloggpost, oftast inte.

Debatten om att whiskybloggare springer importörernas och spritföretagens ärenden är ju som bekant en het potatis och i vissa fall kan det också troligtvis faktiskt vara så, även om bloggarna i fråga aldrig skulle medge att så var fallet. En del tyckare runt vår stora jord är sannolikt helt ”i samarbete med” stället som förser dem med sprit. I alla fall verkar det så på betygssättning och hur saker och ting framställs och med vilken timing. Nu tänker jag inte elda på den debatten igen, däremot ska jag vara tydlig med hur jag ser min egen blogg i fallet. Det jag provar är helt och hållet frivilligt och det är mina ord som beskriver mina upplevelser om drycken. Tycker jag inte om det så kommer jag att skriva det. Dock så drar det sig åt att man helst provar det som man vet med sig kommer att vara gott, kanske blir det lite positiv dominans i posterna. Dock finns inte direkt tiden att sitta och prova mediokert brännvin på bästa sändningstid, så vi tar det för vad det är. Håll tillgodo eller sluta läsa nu.

Speymalt från Gordon & MacPhail är en härlig serie som har följt med genom mina whiskyår men som inte direkt frekvent har återbesökts de senaste fem åren. Därav blir det extra spännande att prova denna nykomling i serien. Jag minns en gammal bekant som jobbade i samma bransch som jag gör som alltid köpte in Speymalt Macallan till puben för att han tyckte flaskorna var så fina i hyllan (också en bra anledning 😉 ). På den tiden gick det ett rött sidenband längs med flaskan, i dag ser designen lite annorlunda ut. Vi köpte årgång 1940 till vår pub för ett par år sedan, då det fortfarande gick att lösa 50-årig Macallan för pengar som inte motsvarar en mindre bil av nyare modell. Den är riktigt trevlig, härligt gammelfruktig med en skön finish.

Nåväl, då dyker jag ner i denna nyare variant från 1998. Den är buteljerad 2017 och håller 43%. Enligt uppgift kommer 120 flaskor till Sverige och priset 1269:- får väl ändå anses som helt ok, det är ju lite ålder på den och med tanke på att Macallan själva tar 2000 pix för sin egen 18-åring.

43%

Doft:
Pigg och vital torr sherry, lite stramare doft än vad jag väntade mig. En lätt nötighet, torkad frukt som sig bör och även lite apelsinchoklad, ni vet den där doftkombon som inte går att missta sig på när man väl känner den. Det finns också marmeladgodis i doften, citron/apelsin. En angenäm doft helt klart, även om jag förväntade mig mer söta associationer med russin och annat efter så pass många år på ett 1st fill Sherry Cask.

Smak:
Bra bett i smaken, munkänslan är på inget vis tillrättalagd och mjuk utan man bjuds på en rätt bra kryddighet och smakkoncentration för att bara vara 43%. Smaktankarna går mot julen, julkryddor, mer apelsin, marmelad, chokladkonfekt. Inte heller smaken är särskilt fruktsöt, snarare torr och med bra återhållsamhet i det det sötare sherryregistret. Eftersmaken är skönt kryddig och varar länge. Efter en bra stund i glaset kommer en skön sötlakritston fram när jag provade sista dropparna. Häftigt.

Det här var en trevlig dram, den betedde sig inte riktigt som jag förväntade mig. Det är i och för sig bara kul och det är därför man är fortsatt nyfiken på whiskyvärlden.

Kommer jag att köpa den här? Nej, troligtvis inte, den ligger lite utanför den whiskyn jag gillar att köpa hem och spara eller dricka då jag mest är inne på rökiga destillat och äldre saker. Däremot kan jag absolut rekommendera den till alla er som gillar Macallan och Speyside. Inte riktigt så insmickrande söt och fruktig som ni är vana vid men en bra dram för en vettig peng när vi pratar en Macallan som är i sina extremt sena tonår.

(Besökt 235 gånger, 1 besök i dag.)